Att jag inte varit Guds barn är ingen nyhet. Har gjort saker ingen drömmer om att göra. Saker föräldrar drömmer att deras barn inte ska göra. Men ikväll.. Ikväll var ingenting mitt fel. Och mitt agerande var felfritt. Är fortfarande i chock. Aldrig agerat liknande i hela mitt liv. Mina vänner känner mig bättre än vad jag gör. Mina vänner har varit med i gott och ont. Och när jag greppar deras arm - då greppar jag livet. Försöker behärska mig. Försöker hålla mig i styr. Knytnävarna i styr.
   Ikväll - vi var på McDonalds. Skulle äta (vad annars?). Chauffören hade arbetat. Vi andra hade druckit ett par glas. Jag? Fyra glas vin. Ingenting att diskutera. Ingen vindimma här inte. Vi ställer oss i kön. Jag i min beiga trenchcoat. Helt plötslig kommer en gruka med senap och ketchup flygandes. Landar så klart på min trenchcoat. Känner hur jag blir arg. Förbannad. Fortsätter mingla med tjejerna. Inser att flertalet av gänget och jag gått i samma gymnasium. Vet inte vilka dom var - var aldrig där (var och håvande in pekudas på lektionstid). Går och ska hämta vatten för att få bort fläckarna. Ser hela gänget framför mig. Skrattandes. Ser svart och säger någonting i stil med (fortfarande trevlig. Så trevlig man kan vara när man svär alltså); "Jävligt trevligt. Är ni tolv eller?". Dom säger någonting spydigt. Och jag går. Går tillbaka till mitt sällskap där en är så jävla nära vän som man kan bli står. Tänkter att lugnet kommer att landa. Tar ett andetag. Helt plötsligt står en kort rund boll framför mig. Hon skriker. Och jag enkelt och ärlig ber henne hålla käften och gå. Bara gå. Och mina vänner lika så. Bestämmer mig (hör och häpna) för att lämna stället. Står utanför. Erika kommer ut och vill åka. Ber om nyckeln och att få tillåtelse att stanna i bilen medans dom äter. Inte låta min(?) dispyt få förstöra deras måltid. Hon vägrar. Ska bestämt ta med maten. Hem till mig. Jag vägrar. Möter en karl på utsidan (Erika har redan gått in för att hämta beställningen) som vi sedan tidigare känner. Han vill gå in. Inget snack om saken. Tar hans rygg. Går in. Han pratar med de inblandade. Jag beställer. Helt plötsligt dyker en rabiat brud upp i mitt ansikte. Hon skriker så att jag får tinitus. På riktigt. Allt jag kan tänka, mendans jag greppar Erika, är att jag vill golva henne. Få henne tyst. Säger inte ett ord. Bara lyssnar (och väntar på tinitus så klart). När jag väl känner att ena handen klamrar sig fast i Erika medans den andra rycker efter att få resa sig och gå till attack så ser jag henne ligga raklång på golvet bredvid mig (vid det här tillfället har jag även fått en hamburgerbit på mig). Någon har golvat henne. Och någon bär ut henne. Och personalen diskuterar detta med henne. Uppenbarligen. Alla står på utsidan. Vi på insidan. Vad skulle dom annars diskutera?
   Förstår inte vad som precis hände. Det var inte jag. Det var inte jag. Jag golvade henne inte. Hur mycket jag än ville. Det var inte jag. Slår inte först. Har aldrig slagit en tjej. ALDRIG. Men här och nu? Jag hade golvat henne utan tvekan. Hade hon rört mig (mer än hon redan gjorde) hade vi alla fyra sett till att hon fick äta betong. Förstår inte. En måndag på McDonalds? Och en rabiat brud? Jag förstår inte. Allvarligt? Jag rörde henne inte. Gav henne inte ens en spydig kommentar. Gav henne till och med chansen att ansikte mot ansikte lösa det. Det var inte jag.