Missade en av de viktigaste dagarna i mitt liv igår. Var magsjuk. Skulle på namngivelse. Skulle bli fadder åt en fantastisk liten krabat. Kärleksfulla och förstående som denna familj är så packade dom lådor med mina favoritkakor och favoritbullar som min granne sedan överlämnade. Och ett brev. Ett fantastisk brev. Ett brev som fick mig att gråta. Gråta av glädje. Det finaste brev jag någonsin mottagit;

"I samband med xxx namngivningscermoni har Du blivit utsedd till fadder

Vi tycker att du är en bra förebild som xxx kan se upp till och lära sig många saker av på livets väg. Vi hoppas att han kommer att känna stort förtroende för dig och att du kommer att vara en person som han kommer att känna sig trygg hos och kan anförtro sina problem till.

Hjälp oss att vägleda xxx genom hans liv. Stötta honom och kom gärna med goda råd när han står inför svåra beslut. Låt honom ta del av dina erfarenheter och hjälp honom att växa upp och bli en självständig, trygg, viljestark och lycklig kille!

Fadderskapet innebär inte att du förväntas överösa honom med gåvor, däremot hoppas vi att du skänker lite av din tid och kärlek.

Du kommer att betyda mycket för xxx och vi hoppas och tror att han kommer betyda mycket för dig."

Och nu gråter jag en skvätt igen. Det här betyder fruktansvärt mycket. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att dessa människor skulle ge mig denna roll med tanke på min bakgrund. Som inte är den vackraste. Och som grädden på moset skickade kvinnan i fråga ett vackert SMS. Det finaste jag fått. Och min kärlek till dessa två personer går inte att beskriva. Skulle ge mitt liv för dom. Utan tvekan. Utan att blinka. Ett enkelt val. Ett busenkelt val.