Dinerar med cremé de la cremé. Det här kan sluta hur som helst.
Är slut som artist. Är verkligen inte gjord för att stiga upp före tuppen. Helst inte före kontorsråttorna har avnjutit sin lunch. Hur mycket min kropp än skriker efter att få en stund på tu man hand med John Blund så måste jag tvätta. Tjuvtvätta så klart. Har nämligen skjutit upp detta glamuorösa hushållsgöra i två veckor(!). Har inte ett enda par underbyxor rena. Om jag inte get down and dirty nu får jag gå med baken bar. Och det vill vi inte. Och när jag ändå är i farten tänkte jag dra på mig träningskläderna och ta en promenad medans tvätteriet en trappa ner sköter sig själv. Sen, sen, ska jag sova sött. Som en liten bebis. Fram till halv fem. Då ringer klockan. Då är det dags för tolv timmar tjänstegöring. Har inhandlat Rosenrot för att överleva dagen. Sägs göra underverk. Är skeptisk. Säkert någon antroposofisk häxdoktor som hittat på.
Dancing On My Own lyrics
Hon har gjort det igen. Den pärlan. Henne kan man lita på. Hon slutar aldrig att leverera. Inte är väl jag ensam om att gilla Robyn?
Under middagen (som var allt annat än en smakupplevelse) med Jorinda på Kringlans Restaurang diskuterade vi familjeliv. Min tjugoettårskris verkar inte släppa. Verkar vara trevligt med en sambo. Och en liten knodd. Men mest av allt vill jag gifta mig. Med pompa och ståt. Ett tre dagar långt bröllop. Stort. Vackert. Vitt. Åh, den dagen.. Blir grön av avund på förhållandemänniskor just nu. Och jag som trodde att jag gillade singellivet? Låt det fortfarande bara vara en tjugoettårskris.
Plåstrade om själen med ett par klänningar. Och två filmer till. Lite brösttejp samt hud- och hårvårdsprodukter fick också följa med. Har under en tid försökt hitta en ny pluska. Nuvarande ligger på dödsbädden. Finner dock ingen i värdig prisklass som håller måttet. Skulle gärna ha en Mulberry eller en Chanel men har inte dom pengarna att punga upp i skrivande stund. Mitt i all shopping dök jag in i en liten boutiqe. Där fanns det en pluska. En. En enda. Och den var som gjord för mig. Alla fack. Storleken. Allt. Men med tjugo procents rabatt ligger den ändå på åttahundra spenar. Känner att den skulle ligga fint i både handen och väskan. Färgmässigt är den dock inte vad jag är ute efter. Men man kan ju inte både få kakan och äta den har jag hört. Bestämde mig för att låta den ligga kvar på sin plats i hyllan och sova på saken. Tror att den får stanna kvar där även fast det kliar i fingrarna.
Tog Carla under armen för att åka och storhandla. Glömde så klart hälften. Dinerade på Queens Burger. Sedan åkte vi och köpte skor. Och filmer. Är bättre på att handla sådana ting. Definitivt. Två grenar jag utan tvekan kammar hem guldmedalj i; shopping och att snooza. Är drottning av snooze-knappen. Efter att ha spenderat ett par timmar med att spendera pengar hämtade vi upp Caroline och begav oss mot min pampiga våning. Kollade på Gran Torindo. Agerade kockar och slängde ihop en gourmetmiddag. Och avslutade kvällen med Step Up to the Streets. En perfekt söndag. En söndag när den är som bäst.
Är en slagen soldat. Efter jobbet igår la jag mig på soffan. Vid tolv-snåret tokdäckade jag. Vaknade sex. Förflyttade mig från duchatelen till sängen. Tokdäckade. Vaknade elva. Ingen klocka. Ingenting. Vaknade av mig själv. Det var länge sen. Har precis tagit en dusch. Ska straxt åka och storhandla. Gör det varje månad. Precis som alla andra människor. Skillnaden är bara att jag får slänga allting eftersom jag inte vet hur man tillagar den. Joråsåatt.
Att bli tagen för given av sina vänner är den värsta känslan som kan infinna sig i min själ. Och stundom tär det på både kropp och själ när tanken kommer kring. Älskar att överaska dom. Prestenter, överaskningsfester eller blombud. MEN det jävliga är när man känner att det är en enkelresa. Och när dom till och med i text uttalar sig om att dom tar en för givet; ja, då finner jag inga ord. I'm speachless. Inte sårad. Bara tom på ord.
Min livscoach är hemma på snabbvisit. Mötte upp henne för att inmundiga en frukost och för att spendera pengar. Fick även presenter. Mitt favoritläppglas. Signerat Dior. Smakar mint. Och rosa choklad. Själv la jag pengar på nya örhängen och en klänning. Sedan skiljdes vi åt. Hon för att åka hem och kurera sig. Och jag för att utföra sysslor mot betalning.
Med arbetstider lika humana som Guantanamofängelset kastar jag in handduken. Bäddar ner mig i min prinsessbädd. Förhoppningsvis möter jag Hank Moody i sömndiset. Hank jävla Moody. Manligheten personifierad.
Ett glas vin tenderar sällan att stanna vid ett glas vin. Dök lite väl djupt i glaset igår. Väl hemkommen från eftermackan hemma hos En Salt Jävel slängde kocken inom mig ihop en gormetmåltid bestående av nuggets och ost. Några frågor på det?
Eftersom att alkohol är skadligt för hälsan, och eftersom att man kan få tinitus av för hög musik så har jag spenderat kvällen i min duchatel framför Step Up. Channing Tatum ger mig ståtrosa. Alla tider. Den karln. Gillar tydligen att plåga mig själv med kärleksfilmer. Får uppenbarligen inte nog av alla dysfunktionella kärleksrelationer där jag själv är huvudsrollsinnehavaren. Tror att jag har en skev bild av kärlek. Och män så klart. Att dom aldrig kan hålla måttet. Och att jag alltid ska tappa intresset så jävla snabbt. Välkommen åter, betala i kassan.
Drog en barrunda i torsdags. Startade med de Tre Aporna - Anders, Ove och Göran i min duchatel. Efter ett par glas druvsaft spatserade vi till Saints. Därefter besökte vi Stanleys för en shot och ett par drinkar. Efter det minglade vi vidare till Centralbaren för ännu mera shots och drinkar. Ett par maltdrycker hann även slinka ner. Vid stängning begav vi oss återingen till Stanleys för ännu fler kalla maltdrycker. Och som grädden på moset drog vi en eftermacka i mitt palats. En av mina flickvänner drog ett par tequila. La därefter en pizza på sig själv och hade så pass vilt sex i mitt strålbad att väggen föll av. Om jag mådde bra igår? You tell me.
Perfekt dag. Håvade in pengar ett par timmar på morgonkvisten. Därefter tog jag det glamourösa färdmedlet hem. Klev in i en nystädad lägenhet. Inmundigade mormors korvstroganoff hon lämnat i mitt kylskåp. Och efter maten mötte jag upp en av mina pojkvänner och hans kollega för ett glas druvsaft på en uteservering. Nu ligger jag nyduschad i sängen. I min renbäddade säng. Inga festiviter för mig inte. Hör och häpna. Ett glas druvsaft räckte. Är en slagen soldat. Är inte vardagsmat att kliva upp före tuppen. Inte i min värld.
Läppglans gör världen mycket roligare. Älskar läppglans i alla dess former. Och färger. Ska köpa en fin box från Åhléns att förvara dom i. Dom ska få en egen hylla i mitt skåp. Så mycket älskar jag dom. Favoriten just nu? Förutom den gamla godbiten Sally Hansen Lip Inflation så har jag precis upptäckt Max Factor Vibrant Curve Effect Lip Gloss. Den gör under utan att vara en lip plumper. Och till en billig peng. Gillar färgen Naughty But Nice. Passar min fantastiska bruna hårfärg som handen i handsken.
Att jag inte varit Guds barn är ingen nyhet. Har gjort saker ingen drömmer om att göra. Saker föräldrar drömmer att deras barn inte ska göra. Men ikväll.. Ikväll var ingenting mitt fel. Och mitt agerande var felfritt. Är fortfarande i chock. Aldrig agerat liknande i hela mitt liv. Mina vänner känner mig bättre än vad jag gör. Mina vänner har varit med i gott och ont. Och när jag greppar deras arm - då greppar jag livet. Försöker behärska mig. Försöker hålla mig i styr. Knytnävarna i styr.
Ikväll - vi var på McDonalds. Skulle äta (vad annars?). Chauffören hade arbetat. Vi andra hade druckit ett par glas. Jag? Fyra glas vin. Ingenting att diskutera. Ingen vindimma här inte. Vi ställer oss i kön. Jag i min beiga trenchcoat. Helt plötslig kommer en gruka med senap och ketchup flygandes. Landar så klart på min trenchcoat. Känner hur jag blir arg. Förbannad. Fortsätter mingla med tjejerna. Inser att flertalet av gänget och jag gått i samma gymnasium. Vet inte vilka dom var - var aldrig där (var och håvande in pekudas på lektionstid). Går och ska hämta vatten för att få bort fläckarna. Ser hela gänget framför mig. Skrattandes. Ser svart och säger någonting i stil med (fortfarande trevlig. Så trevlig man kan vara när man svär alltså); "Jävligt trevligt. Är ni tolv eller?". Dom säger någonting spydigt. Och jag går. Går tillbaka till mitt sällskap där en är så jävla nära vän som man kan bli står. Tänkter att lugnet kommer att landa. Tar ett andetag. Helt plötsligt står en kort rund boll framför mig. Hon skriker. Och jag enkelt och ärlig ber henne hålla käften och gå. Bara gå. Och mina vänner lika så. Bestämmer mig (hör och häpna) för att lämna stället. Står utanför. Erika kommer ut och vill åka. Ber om nyckeln och att få tillåtelse att stanna i bilen medans dom äter. Inte låta min(?) dispyt få förstöra deras måltid. Hon vägrar. Ska bestämt ta med maten. Hem till mig. Jag vägrar. Möter en karl på utsidan (Erika har redan gått in för att hämta beställningen) som vi sedan tidigare känner. Han vill gå in. Inget snack om saken. Tar hans rygg. Går in. Han pratar med de inblandade. Jag beställer. Helt plötsligt dyker en rabiat brud upp i mitt ansikte. Hon skriker så att jag får tinitus. På riktigt. Allt jag kan tänka, mendans jag greppar Erika, är att jag vill golva henne. Få henne tyst. Säger inte ett ord. Bara lyssnar (och väntar på tinitus så klart). När jag väl känner att ena handen klamrar sig fast i Erika medans den andra rycker efter att få resa sig och gå till attack så ser jag henne ligga raklång på golvet bredvid mig (vid det här tillfället har jag även fått en hamburgerbit på mig). Någon har golvat henne. Och någon bär ut henne. Och personalen diskuterar detta med henne. Uppenbarligen. Alla står på utsidan. Vi på insidan. Vad skulle dom annars diskutera?
Förstår inte vad som precis hände. Det var inte jag. Det var inte jag. Jag golvade henne inte. Hur mycket jag än ville. Det var inte jag. Slår inte först. Har aldrig slagit en tjej. ALDRIG. Men här och nu? Jag hade golvat henne utan tvekan. Hade hon rört mig (mer än hon redan gjorde) hade vi alla fyra sett till att hon fick äta betong. Förstår inte. En måndag på McDonalds? Och en rabiat brud? Jag förstår inte. Allvarligt? Jag rörde henne inte. Gav henne inte ens en spydig kommentar. Gav henne till och med chansen att ansikte mot ansikte lösa det. Det var inte jag.
Trotsar vädret. Har Grey's Anatomy-maraton. Andra dagen i rad. Denna serie. Åh, denna fantastiska serie. På andra plats efter Californication.
MEREDITH: "I have an aunt who whenever she poured anything for you she would say 'Say when.'
MEREDITH: "It's not us. It's them. Them and their stupid boy penises. They didn't tell me they have a wife. They gave absolutely no warning that they were going to break up with you."
CRISTINA: "It's not that Burke broke up with me. It's how he broke up with me. Like it was business. Like it was a business trans- Like he was the boss of me!"
MEREDITH: "He is the boss of you."
CRISTINA: "What's worse is that I care."
MEREDITH: My aunt would say 'say when," and of course, we never did.
CRISTINA: "Your problem is estrogen."
MEREDITH: "No, my problem is tequila."
MEREDITH: "We don't say when because there's something about the possibility, of more. More tequila, more love. More anything. More is better."
Familjelivet insprirerade mig att ställa mig bakom (framför?) spisen. Agerade kock. Slängde ihop en korvstroganoff. Tänkte att det inte var så svårt. Lyckades trots allt mot alla odds sist. Upptäckte att löken var möglig. Och efter det gick det utför. Jag brände. Jag överingredienserade. Och jag misslyckades. För ovanlighetens skull. Är kanske ändå inte lämpad för ett familjeliv? Om vi inte ska äta på restaurang dagligen?
Har spenderat ett par dagar på landet. Mitt ute på vischan. Inte ens tv har dom. Vi har fördrivit tiden genom att titta på VHS. Och genom att äta. Hon göder mig. Samma visa varenda gång. Har myst med deras underverk också. Så klart. Tror att jag lider av en tjugoettårskris. Efter dessa dagar kan jag inte släppa tanken på en liknande tillvaro. Sambo, avkomma och villa känns inte helt främmande. Vad händer med mig? Låt detta bara vara en tjugoettårskris. En förvirring. En fas. Och låt det släppa snarast.
Notis: Att titta på kärleksfilmer förbättrar knappast dagens status.
Oftast har jag bra dagar. Idag är inte en sådan. Känner mig nedstämd. Gråtfärdig. Den här påsken har fått mina känslor att åka berg- och dalbana. Och den verkar aldrig stanna. Idag ligger jag på soffan i nattlinne och ruffsigt hår. Gardinerna fördragna. Mobilen på ljudlös. Gårdagens smink utkletat. Och allt jag önskar är att inte vara ensam. Allt jag önskar är en karl som kommer och pussar mig på pannan, håller om mig och älskar mig för den jag är. För alla mina konstiga egenskaper och brister.
Födelsedag igår. Dinerade med cremé de la cremé-delen av släkten. Därefter tog jag vinpavan under armen och begav mig till en av mina pojkvänner. Där väntade en hel bunt av testosteron. Tittade lite för djupt i glaset. Och grinade en skvätt. Väntat. Jävligt väntat. Att kombinera sorg med alkoholhaltiga drycker slutar aldrig bra. Med betongkepsen på så drog jag på ett leende och solbrillor för att starta dagen med kanelbullar och paketöppning. Riktigt besviken på mina presenter. Mer paket kommer ikväll. Åh, vad jag älskar paket! Bjuder sällskapet på tequila. Vi går ALL IN, gör du?
Tvingade in sakerna i bilen. Stor tavla, liten bil. Och då ser det ut så här. Renoveringen är äntligen klar. Och utan mina fantastiska vapendragare hade det aldrig varit möjligt. Dom har skruvat. Dom har målat. Dom har skjutsat. Resultatet är AWESOME.
